LUB DAB TSHO
Broderier från ett vandringsfolk i Laos.
Utställningen erbjuder:
400 broderade nacklappar – lub dab tsho från hmongfolkets traditionella kvinnojackor
3 st hmong-jackor med broderad nacklapp. Vardags-, fest- och barnjacka 3 monterade foton. Vardagsliv hos hmong och en detaljbild (110 x 80 cm) på broderi
Utställningen har visat på Röhsska Museet, Göteborg, 2008
HMONG är ett folkslag vars ursprung är de otillgängliga bergstrakterna i sydvästra Kina, där levde de i fred under tusentals år och först vid mitten av 1700-talet började den han-kinesiska centralregeringen tränga in i deras områden. Det orsakade stora uppror som krossades brutalt. För att bevara sin kultur och självständighet började stora grupper en långsam vandring söderut och idag kan man hitta dem i högländerna i norra Laos, Thailand, och Vietnam.
Trots att de hela tiden förföljts och förslavats av andra folk under sin vandring, har hmong envist hållit fast vid sin självständighet och sina traditioner. Och vandringen fortsätter.
På 1970-talet samarbetade stora grupper av hmong från Laos militärt med amerikanska CIA under Vietnamkriget och efter svåra förföljelser lyckades många fly landet efter kommunisternas seger 1975. Nära 200.000 av dem förflyttades genom thailändska flyktingläger till nya hem i USA och idag bor fler hmong där än i Thailand. Man vet inte exakt hur många hmong det finns i världen, men deras antal uppskattas till mellan 6 och 8 miljoner, varav de flesta bor kvar i Kina.
Allt färre hmong i Laos och Thailand lever idag sitt traditionella liv i högt belägna bergsbyar med svedjebruk, jakt och hantverk. När opiumodlingen, som var deras enda avsalugröda, förbjöds I Thailand under slutet av 1900-talet förändrades livet Det blev svårt att hitta lämpliga ersättningsgrödor och fattigdomen ökade snabbt. I de flesta hmongbyar i norra Thailand har turismen ersatt förlorade inkomster från opiumodlingen, men detta är inte enbart positivt. Turister fotograferar och köper deras konsthantverk, men skapar samtidigt en kommersialisering som bryter ner deras traditionella kultur och bidrar till prostitution och AIDS.
Hmongs traditionella samhälle är hotat från flera håll. Skogarna de lever på håller på att avverkas och nationella projekt som dammbyggen och nationalparker innebär stora ingrepp i deras traditionella miljö. Många lever idag på svältgränsen och livnär sig som vandrande daglönare eller gatuförsäljare av hantverk.
Förr tog hmong inte vara på detaljer från sina gamla kläder. När en jacka var utsliten kastades den bort. Numera vet de att det finns turister som vill betala för de avklippta broderierna.
Lub dab tsho är små mästerstycken av textil konst som varje hmong-kvinna syr till sig själv och sina döttrar. Mönstren och färgerna på broderierna är, som hos de flesta traditionella kulturer, ett sätt att visa från vilket folk, vilken klan, vilken familj man stammar, och en hmong kan avgöra en annan hmongs grupptillhöringhet genom broderierna på dräkten.
Förr fick alla hmongflickor lära sig sy i 7-8-års åldern av sina mödrar eller mormödrar. En flicka som var duktig på att sy hade goda utsikter på äktenskapsmarknaden. Idag har världen förändrats och mobiltelefon och TV tar alltmer av den tid som tidigare användes till broderi.
De små intrikata broderierna är uppbyggda av enkla geometriska former, ofta rutmönster, med små trianglar och punkter som dekorationer. Varje grupp av hmong gör sin egen tolkning av grundmönstret, med egna tillägg och variationer. Vissa grupper har t. o. m. behållit den gamla bronsåldersspiralen som känns igen från arkeologiskt material.
Mönstrens regler är givna, men inom de strikta ramarna är allting möjligt och en hmongkvinna kan när som helst variera en färg eller hitta på en personlig variant av ett känt mönster. Variationen är oändlig och det är omöjligt att hitta två stycken med exakt samma mönster och färg.
Hantverksskickligheten är förbluffande, men det är variationslusten och uppfinningsrikedomen som imponerar mest. Broderiet är en lek där det gäller att hela tiden bryta mönstrets stränga symmetri, tänja de givna reglerna och ändå ligga kvar inom ramen för vad ögat kan acceptera. Cirkeln som inte är rund, kvadraten som inte är fyrkantig, mönstret som inte går jämnt ut. Det är den subtila oregelbundenheten i den strikt geometriska uppbyggnaden som gör hmongs mönster så levande och attraktiva för ögat. Det handlar aldrig om att kopiera ett givet mönster, utan om att skapa oändliga variationer utifrån ett givet tema inom en begränsande yttre ram.
På samma sätt har hmongfolket själva ständigt lyckats anpassa sin uråldriga och särpräglade kultur till hårda och växlande yttre förutsättningar.
Läs mera om hmong på: www.hmongnet.org
