Eila Leino Eila var 45 år och småbarnsmor när hon en dag började småteckna, utan att det skulle bli något. Märkliga mänskliga och djurlika figurer. framträdde på papperet under kvällar när barnen lagt sig.
Efter ett långt yrkesliv som städerska var kroppen trött och tillfälligheter gjorde att hon fick möjlighet att pröva på sömnad och hantverk genom arbetsförmedlingen. Detta ledde vidare till folkhögskola med färg- och formlinje i hemstaden Göteborg. Att bli konstnär var inget Eila hade tänkt sig fast hon senare gick en tid på konstskola, där hon inte alls kände sig hemma. Hon fortsatte med sitt egensinniga skapande, konst eller inte.
Bostaden är Eilas arbetsplats där hon arbetar dagligen och prövar olika material och olika uttryck; trä, lera, teckning, papier maché och målning. Hon gör träfigurer som hon kallar dockor, målar av dem och nya figurer och världar uppstår. Flyktiga minnen av människor och stämningar som legat gömda framkallas. Idag laborerar Eila med att bygga upp miljöer där hon placerar sina dockor, flyttar på dem, undersöker vad som då händer och fotograferar dem.
Stödet från maken Pentti och barnen har gjort Eilas konstnärskap möjligt. När det blir överfullt med figurer hemma säljer Pentti dem på loppmarknader. Det var så vi mötte Eilas konst.
Eila föddes 1956 i Korpilahti, nära Jyväskylä i mellersta Finland. Översätter man ”Korpilahti” till svenska blir det ”Ödemarksstig” och Eilas barndomshem kan nog inte beskrivas bättre. Hon växte upp i en stor familj på ett mindre lantbruk med några kor, höns, en gris och en häst. Pappan arbetade, som de flesta andra män i trakten, i skogen på vintern. När Eila och hennes tvillingsyster föddes fanns redan fem barn i familjen och Eila skulle dessutom få en lillasyster. Farmor och farfar bodde i samma hus.
När Eila var liten fanns inga böcker eller leksaker, inga bilder i hemmet. En penna fanns som var hennes pappas. Hon ville gärna tälja en docka men barn fick inte hantera knivar. Eila gjorde en docka ändå. Den var gjord av en brädbit och var tio centimeter lång. Hon ritade ett ansikte, satte ull som hår och målade en röd kjol. Två spikar blev ben. En ung kvinna på besök ville ha den och hon gav bort den till henne.
Eila kom till Göteborg som 16-åring för att hjälpa en syster. Det blev tre månader av hemlängtan. Fyra år senare kom hon tillbaks till Göteborg och blev kvar, men varje sommar återvände hon till Korpilahti. För några år sedan började hon göra trädockor där. Hon sågade grenar av björk och ask och tog bort barken med en yxa. Hon satt utomhus och täljde och ”det blev det det blev”, målade kanske lite på ansiktet. I föräldrahemmet fann hon tygbitar, ståltråd och annat som hon lindade runt.
När hon var 12 år lades byskolan ner och hon fick gå i en större skola lite längre bort. Där fanns en affär med tuschpennor i fönstret. Trots knaper ekonomi köpte mamman dem till Eila som älskade dem. Pennorna blev kvar i barndomshemmet när hon flyttade till Sverige, men för några år sedan fann hon sina tuschpennor igen i en halvt rasad jordkällare. Efter att ha legat utomhus i 30 år fungerade de fortfarande.
”Om jag inte hade börjat med skapande hade det fattats något. Det är både roligt och inte roligt. Men nödvändigt.”