POSTFUTURISTISKA SÄLLSKAPET har sina rötter i det tidiga 60-talet och den alienerade existensialistgruppen Subsensitiva Falangen. Ur denna tidigt resignerade grupp framträdde under 70-talet Peristaltiska Rörelsen – ett protopunk-projekt som upplevde en kort blomstring i Göteborgs kranskommuner innan det plötsligt övergick i 80-talsfenomenet International Institute of Pataphysics – en patafysisk utbrytargupp av perifer karaktär som aktivt undandrog sig närmare definition. Ur denna filosofiska kompost spirade POSTFUTURISMEN.
ETT POSTFUTURISTISKT MANIFEST
Det förflutna är förlorat för alltid.
Nutiden blir allt mer problematisk.
Inte ens framtiden är vad den har varit.
Förr var den åtminstone ett opium för folket
Nu är den inte ens ett löfte, utan ett hot.
Vad återstår oss då
när framtiden redan är överspelad?
Bara postfuturismen
ger oss en fast grund att flyta omkring på.
Bara postfuturismen
inser tidsrummets ickelinjära struktur
och tillåter oss att med blicken stadigt fäst på nuet
avancera baklänges förbi såväl framtiden som det förflutna.
Gränsöverskridandet behöver ju inte ske i namn
av någon progressiv rörelse framåt.
Det kan ske i vilken riktning som helst.
Samtidigt.
VAD ÄR POSTFUTURISM?
Postfuturismen är en autonom varseblivningsprocess som medvetet undviker överflödiga definitioner – eftersom varje definition, per definition, kommer att utesluta andra. Varje tolkning blir en begränsning.
Postfuturismen söker den fulla Potentialen och ställer därför alla dörrar på glänt.
Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra.
Att manifestera Postfuturistiska koncept genom tanke och handling innebär naturligtvis en formalisering och begränsning, men att på detta sätt formalisera ett Postfuturistiskt koncept binder det också i en form som kan betraktas och problematiseras. I denna nya kontext föder det nya Postfuturistiska koncept och överskrider sina egna gränser.
Postfuturismen förklarar egentligen ingenting, det måste erkännas. Den iakttar med ett sorts medvetande som är över och bortom språkets förvillelser. En förvillelse som går ut på att avleda och distrahera från vad som fanns där hela tiden. Vi är programmerade att ha denna förvillelse – som försvinner inför Potentialens oöverskådliga horisont.
Postfuturismen, det måste också erkännas, siktar i och för sig på en sorts säkerhet – men inte den filosofiska säkerheten i logisk bevisning och ännu mindre säkerheten i samtida dogmer. Det är snarare en säkerhet som kommer ur en sorts transstrukturell intuition, som inte bara är existentiell och empirisk, utan också metafysisk och empatisk.
Vad är då Postfuturism? Det är inte det att frågan är omöjlig att svara på. Den går att svara på, men svaret bara fortsätter och fortsätter och vi kommer aldrig att bli klara.